DÅ
Jag föddes den 24 februari 1994 i den inte så väldigt stora staden Kiruna.
Jag råkade ha tre äldre syskon från mammas sida och ingen från pappas.
Mina bästa vänner hette Lovisa, Olivia, Emilia och Paulina, man kan heta svenska namn i kiruna också JOSSE!
Livet lekte tills mina föräldrar flyttade isär när jag var 3-4 år, dock kommer jag bara igåh att två gubbar bar ut mammas säng-vilka tjuvar :(

Efter tjuvincidenten lekte mitt liv antagligen ännu mer eftersom att min bästavän, lovisa, nu blev min syster. Det var antagligen den bästa tiden i mitt liv, jag hade en ny syster, somnade till bamse och vaknade upp med världens bästa vän.

-99 var jag med om en hemsk upplevelse. Jag fick veta att jag fått en lillasyster. När jag kom till sjukhuset var det dock ingen söt unge som låg där, det va ett monster som låg och skrek. Monstret var dessutom itne heller vidare snäll och ställde inte upp på att leka med mig.
Min mamma flyttade även 170 mil bort från pappa, nämligen till Växjö.

Jag pendlade mellan min mamma och pappa var 6:e vecka och det är väl kanske inte det vanligaste att kunna flygvärdinnornas namn och hitta på arlanda när man är 5 år och utan föräldrar.

Lovisa och jag tog bort våra stödhjul på cyklarna, något som jag var först med och antagligen det enda.

Jag började i skolan också. Mina bästa vänner hette nu Lovisa, Alva, Natascha (någon som jag nu inte har en aning om vem det är), Elvira, Madde och Fanny. Jag "snodde" även Frida från en random kille i klassen efter att ha varit väldigt elak och sagt hejdå tjockis till henne.

När jag slutade mellanstadiet hade jag 6 allra bästa vänner, utöver Lovisa. "vi 7" kallas vi töntigt nog, men det är så det är. Bland "vi 7" står Arissa mig närmast, min allra bästa vän. Där finns även Frida, Anna, Sara, Maria och Jennie. Hade inte tänkt göra en så stor grej av mina vänner, men de ingår ju i hela mitt liv så det är lite svårt att hoppa över dom.

Jag började i sjuan, jag slutade nian med tårar över hela mig.


NU
Jag går första året på frisörlinjen-kungsmad. Jag är 16 år och känner mig otroligt frånvarande. Jag går i en riktigt bra klass, men den slår inte 9b. Det saknas killar, vi är nämligen 32 tjejer och ingen kille. Jag har dock mött världens dosigaste vänner.

Jag har en pojkvän, Jens heter han och bor olyckligtvis 170 mil bort från mig. Många frågar hur jag klarar distans, det kan jag tyvärr inte svara på och är själv ganska förvånad. Kärleken är starkast skulle jag vilja säga men så har vi ju även 2 viljor som underlättar saken. Jens är världens bästa och jag saknar honom lite för mycket för att det ska vara hälsosamt.

Jag hatar att sitta och förklara hur jag är så jag frågade en vän hur hon skulle beskriva mig.
"Störd, Galen och underbar!" fick jag som svar, hoppas det beskriver mig bra ;> Jag frågade även en annan som svarade
" Om jag fick byta liv med någon för en dag, skulle jag byta med dig.  Vill se hur du tänker, om du nu ens tänker..."

It's my life. and it's now or never. I ain't gonna live forever.