eftersom att jag får arga sms och samtal om att jag inte bloggat, så får jag skriva något nu :) Jag tror jag lider av den där sjukdomen man kunde få av vaccinet, ni vet när man somnar? eller så tror jag att jag är i klimakteriet för jag är så varm. haha.
vad har jag sysslat med de senastdagarna kanske ni undrar då? jo jag har varit med jens hos läkaren, på apoteket, kollat film och massa annat onödigt som man faktiskt får göra när man har lov.
och som en del av er vet så är jag inget stort fan av harry potter, men jag fick någon idé att vi skulle ha harry potter marathon jag och jens, så nu har vi kollat på de 5 första filmerna och har bara 3 kvar! :o Sen har vi även spelat ett haarry potter spel som jag spelade när jag va liten, haha kalla oss nördar om ni vill, men det är faktiskt riktigt bra tidsfördriv haha :)
jag måste väl även säga att mitt bloggande inte kommer bli som förut på ytterligare en vecka, men jag tror faktiskt att ni kan stå ut med det :)
Börja med att sätta upp allt hår i en toffs någon cm ovanför hårfästet i nacken, den ska inte sitta allt för tajt utan låt det vara ett litet mellanrum mellan skalle och snodd.
Dela upp håret i två delar och lättast är nog om du även sätter toffsar i ändarna på håret.
Ta den vänstra delen i handen och låt den andra hänga kvar. Nu ska du "göra ett hål" mellan snodden och skallen. I det hålet ska du trä igenom det håret du håller i handen, underifrån så att håret sticker upp ur hålet. Dra ut hela håret ur hålet.
Nu ska du ta även den högra delen. Håll kvar den vänstra delen i den vänstra handen och håll den rakt ut. Ta den högra delen och bilda ett kors, lägg över och vik under den vänstra delen. Fäst med några hårnålar och använd hårspray.
Nu ska du vara klar, om du inte är nöjd får du göra om igen :)
förlåt för att bilderna ser så konstiga ut, kameran ville inte som jag ville...
och håret på dockan va inte så bra, och jag gjorde det lite snabbt.
Det blir säkert mycket finare på er! och sen har jag en till variant på lager,
men jennie tjatar om att jag måste sluta så jag slänger in det senare ;)
Jag kan ju inte säga exakt hur dom har gjort frisyren,
men jag har en idé om hur man skulle kunna fixa den.
Jag har tyvärr inte tillräckligt längt hår själv för att kunna visa
det, men jag kan försöka få tag på en docka i skolan och visa hur
man gör :) Och för er som inte behöver några bilder kan läsa detta:
Börja med att sätta upp allt hår i en toffs någon cm ovanför hårfästet i nacken, den ska inte sitta allt för tajt utan låt det vara ett litet mellanrum mellan skalle och snodd.
Dela upp håret i två delar och lättast är nog om du även sätter toffsar i ändarna på håret.
Ta den vänstra delen i handen och låt den andra hänga kvar. Nu ska du "göra ett hål" mellan snodden och skallen. I det hålet ska du trä igenom det håret du håller i handen, underifrån så att håret sticker upp ur hålet. Dra ut hela håret ur hålet.
Nu ska du ta även den högra delen. Håll kvar den vänstra delen i den vänstra handen och håll den rakt ut. Ta den högra delen och bilda ett kors, lägg över och vik under den vänstra delen. Fäst med några hårnålar och använd hårspray.
Nu ska du vara klar, om du inte är nöjd får du göra om igen :)
skulle ta kort och visa er att jag inte har några fungerande lamor i mitt rum så jag tände alla ljus... men på något vänster hamnade jag ute på balkongen och tog massa onödiga kort istället :)
Det går i vågor. Ibland är jag jättenöjd och ibland känner jag mig inte alls lika nöjd. Det beror på om jag jämför mig med andra tjejer eller inte. Jag skulle absolut inte vilja vara så smal som jag var en gång i tiden, jag vill liksom hellre ha lite hull på kroppen. Tycker det är snyggare med former än utan! Kommer dessutom ihåg när jag va sådär 7 år kanske. JAg påpekade att jag ville ha min kompis lår, för mina va så stora. Sen tänkte jag efter och insåg att jag inte skulle se så fin ut i hennes lår, nä då va minsann mina bättre. Så när jag kommer på mig själv med att tänka "ååh hennes mage vill jag ha" så tänker jag på den gången och helt plötsligt känns viljan mycket lägre. :)
Jag gick i en klass där det var ganska viktigt att ha självförtroende, vi klankade ner på varandra så mycket så man fick liksom inte ta åt sig, det var dock bara på skämt. Men även om det bara va på skämt så tog man åt sig. Det kommer man aldrig ifrån. Men jag höjdes ganska så mycket under mitt år som 15 åring. Det var liksom så mycket som hände runt mig just då som gjorde att jag växte som person. Jag gjorde saker man inte fick göra, jag tänjde på gränserna, jag "levde livet" som man också brukar säga. Den perioden gjorde att jag va tvungen att vara lite mer självständig, stå på mina egna ben, stå för egna åsikter och inte falla för grupptrycket. Ett tag då så gick mitt självförtroende upp i taket :)
Det går i vågor. Ibland är jag jättenöjd och ibland känner jag mig inte alls lika nöjd. Det beror på om jag jämför mig med andra tjejer eller inte. Jag skulle absolut inte vilja vara så smal som jag var en gång i tiden, jag vill liksom hellre ha lite hull på kroppen. Tycker det är snyggare med former än utan! Kommer dessutom ihåg när jag va sådär 7 år kanske. JAg påpekade att jag ville ha min kompis lår, för mina va så stora. Sen tänkte jag efter och insåg att jag inte skulle se så fin ut i hennes lår, nä då va minsann mina bättre. Så när jag kommer på mig själv med att tänka "ååh hennes mage vill jag ha" så tänker jag på den gången och helt plötsligt känns viljan mycket lägre. :)
Jag gick i en klass där det var ganska viktigt att ha självförtroende, vi klankade ner på varandra så mycket så man fick liksom inte ta åt sig, det var dock bara på skämt. Men även om det bara va på skämt så tog man åt sig. Det kommer man aldrig ifrån. Men jag höjdes ganska så mycket under mitt år som 15 åring. Det var liksom så mycket som hände runt mig just då som gjorde att jag växte som person. Jag gjorde saker man inte fick göra, jag tänjde på gränserna, jag "levde livet" som man också brukar säga. Den perioden gjorde att jag va tvungen att vara lite mer självständig, stå på mina egna ben, stå för egna åsikter och inte falla för grupptrycket. Ett tag då så gick mitt självförtroende upp i taket :)
och jag vet att det börjar bli lite väl mycket svar på frågor i bloggen... men på något sätt känner jag att det är saker jag vill ta upp och saker som ni kan ta lärdom av :)
Vad jag gillar med Kiruna är framför allt naturen, vintern och närheten. Men den staden är tyvärr väldigt mycket i en box, det känns inte riktigt som att det utvecklas. Man kan väl typ inte förändras som person riktigt, och man kan inte skaffa nya vänner på samma sätt, vilket är väldigt synd.
Växjö är en större stad där man kan möta nytt folk nästan vart man än går, man kan förändras på ett helt annat sätt. Det finns mer att göra i Växjö så man är inte rastlös på samma sätt :)
Jag och Jens "träffades" på msn haha. Jag hade haft honom där ganska länge men aldrig pratat med honom, visste ju faktiskt inte ens vem han va, eller hur han kommit in på min lista. Men på något sätt hade jag liksom noterat att han hade haft ett långt förhållande med en tjej, och nu hade han varit tillsammans i någon månad med en annan. Jag kommer ihåg att jag skrev "du har bara långa förhållande du :)", själv hade jag precis bestämmt att det va över mellan mig och ett inte så seriöst förhållande, så det var väl lite därför jag påpekade det, haha.
Vi pratade väl med varandra någon gång då och då i ungefär ett års tid innan vi faktiskt började prata dagligen. Det var något med den här killen som gjorde att jag fick fjärilar i magen, fast jag knappt visste vem han var. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle falla så hårt för någon som bodde så långt ifrån mig, speciellt när jag själv inte trodde på att man kunde ha ett långdistansförhållande. Men vi träffades när jag va och hälsade på hos min pappa, första gången var vi och åt på valentino källaren, eller jag åt rättare sagt. Jag åt tacos och försökte tvinga i honom en tomat, stackarn gillar ju inte ens tomat- men vad visste jag?, en liten bit fick jag tillochmed i honom. Han va så tyst och jag hade väldigt svårt för tysta personer, men av någon anledning var det liksom helt okej att han var tyst av sig. Jag tror vi träffades nästan varje dag det lovet och jag föll pladask för pojken.
Långdistans är riktigt jobbigt ibland, eller väldigt ofta faktiskt. Det handlar väldigt mycket om att lita på varandra. Och man vill ju vara nära varandra hela tiden. I början var jag väldigt skeptisk men jag ville ju verkligen ha honom, och jag hade ju ett bra tag sagt att "love knows no limits" så varför skulle jag inte ge det en chans, och här står vi 19 månader senare. Men jag tror också att det kan vara väldigt bra att inte bo för nära inpå varandra. Man kan fokusera på vänner, familj och sig själv på ett helt annat sätt, och sen när man träffas så ägnar man all tid åt varandra. Dessutom tror jag det är viktigt att få vara ifrån varandra också för att kunna lägga ner tid på sig själv också.
Jag och Jens "träffades" på msn haha. Jag hade haft honom där ganska länge men aldrig pratat med honom, visste ju faktiskt inte ens vem han va, eller hur han kommit in på min lista. Men på något sätt hade jag liksom noterat att han hade haft ett långt förhållande med en tjej, och nu hade han varit tillsammans i någon månad med en annan. Jag kommer ihåg att jag skrev "du har bara långa förhållande du :)", själv hade jag precis bestämmt att det va över mellan mig och ett inte så seriöst förhållande, så det var väl lite därför jag påpekade det, haha.
Vi pratade väl med varandra någon gång då och då i ungefär ett års tid innan vi faktiskt började prata dagligen. Det var något med den här killen som gjorde att jag fick fjärilar i magen, fast jag knappt visste vem han var. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle falla så hårt för någon som bodde så långt ifrån mig, speciellt när jag själv inte trodde på att man kunde ha ett långdistansförhållande.
Vi träffades när jag va och hälsade på hos min pappa, första gången var vi och åt på valentino källaren, eller jag åt rättare sagt. Jag åt tacos och försökte tvinga i honom en tomat, stackarn gillar ju inte ens tomat- men vad visste jag?, en liten bit fick jag tillochmed i honom. Han va så tyst och jag hade väldigt svårt för tysta personer, men av någon anledning var det liksom helt okej att han var tyst av sig. Jag tror vi träffades nästan varje dag det lovet och jag föll pladask för pojken.
Långdistans är riktigt jobbigt ibland, eller väldigt ofta faktiskt. Det handlar väldigt mycket om att lita på varandra. Och man vill ju vara nära varandra hela tiden. I början var jag väldigt skeptisk men jag ville ju verkligen ha honom, och jag hade ju ett bra tag sagt att "love knows no limits" så varför skulle jag inte ge det en chans, och här står vi 19 månader senare.
Men jag tror också att det kan vara väldigt bra att inte bo för nära inpå varandra. Man kan fokusera på vänner, familj och sig själv på ett helt annat sätt, och sen när man träffas så ägnar man all tid åt varandra. Dessutom tror jag det är viktigt att få vara ifrån varandra ibland för att kunna lägga ner tid på sig själv också.
Du får mig att förstå ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå den lyser för oss två Vi delade på minnen som du glömt men jag kommer ihåg Då det var du och jag Och nu vet jag vad dom menar med att du var underbar Du var helt speciell kan du komma tillbaks Ja tro det eller ej men jag saknar våra dar Och jag hoppas en idag att det finns en liten chans För det var för dig, som mitt hjärta brann Kom ihåg dina ögon hur dom lyste upp mitt liv För mig så var det bara du och jag för all framtid Det fanns ingenting annat, det var kärlek Kan inte sluta tänka du var finast i världen Kan du snälla förstå, hur tror du det känns Att se ens liv nerskrivet i ett textdokument men jag hoppas du vet att jag saknar dig än Så baby, Kan du komma hem igen
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Varje gång jag tänker på dig så dyker frågan upp, fan, saknar du mig? Alla våra stunder allt som vi hade Shit, jag svär, jag va i drömlandet Självklart du dyker upp i mitt huvud Jag tappade min ängel vart har du flygit? Så många gånger som jag sagt till dig Bara titta mot stjärnorna så minns du mig Undrar hur du har de yes hur du mår Ditt namn kommer alltid att få mitt hjärta att slå på hårt Ångrar att jag lät dig gå Förevigt du och jag Du vet jag känner så Att jag älskade dig de va nåt jag förstod Du fick min kropp att smälta varje gång du log ey
Önskar att det vore vi
snälla du förstå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå
hjärtat mitt att slå
hjärtat mitt att slå
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två
Ser du stjärnan i det blå Ja den lyser för oss två Du får mig att förstå Ditt namn får hjärtat mitt att slå