Jag måste vara den snällaste som finns.

Idag när jag skulle gå hem från skolan så gick det en gammal tant framför mig med en käpp i handen. Jag tänkte inte mer på det utan gick förbi henne. Men precis innan jag passerat henne såg jag att stackarn försökte få ögonkontakt med mig och jag såg att käppen faktiskt var en bindstav. Stackars tant som är blind och ute och går i det här hala tänkte jag då.

Då säger tanten lite försiktigt det är lite halt idag och skrattar till ett riktigt skört skratt. Nu tänkte jag att jag måste hjälpa stackarn att komma upp för backen, så jag erbjöd henne att följa med henne en bit på vägen och frågade vart hon skulle.

Hon skulle ju då självklart till en väg jag aldrig har hört talas om och hon kom senare fram till att hon skulle gå hem och att hem var i nässjö. Så jag frågade den lilla tant om hon hade någon jag kunde ringa och fråga vart hon skulle, och då fick jag ett nummer till någon Lennart som antagligen var hennes son. Den här stackars tanten var 80 bast, bunden till rullator, blind och väldigt dement.

Hon hade tagit sig ut utan rullatorn och som tur var hade hon ju inte kommit särskilt långt utan bara 200 meter om ens det. Så jag följde den stackars tanten tillbaka till ålderdomshemmet och hon upprepade  flertal gånger att är vi på rätt väg nu? är vi hemma snart? och när jag förklarade för henne vart vi skulle kom hon genast på att juste jag har ju flyttat, jag börjar bli lite ammal förstår du.