jag tänker så det knakar. Vad jag vill syssla med när jag blir stor, att jag snart åker till kiruna, att jag ska ta ett långt bad, bra minnen kommer upp, dåliga minnen kommer upp. Sen är jag fast, bland alla de där jävla dåliga minnena sitter jag och övertänker det hela. Jag funderar varför jag inte gjorde så istället och varför allt blev som det blev. Varför jag tänkte den tanken just då när jag kunde tänkt något annat. Så blir man bara mer och mer nere och tillslut känner man bara för att göra något annat. Men tankarna följer med dig vart du än går. Sen frågar folk och man pallar inte svara, då lägger folk sig i och gör det ännu värre. När man egentligen bara behöver någon att luta huvudet mot och som säger att det är okej, att det kommer lösa sig.