Jag och Jens "träffades" på msn haha. Jag hade haft honom där ganska länge men aldrig pratat med honom, visste ju faktiskt inte ens vem han va, eller hur han kommit in på min lista. Men på något sätt hade jag liksom noterat att han hade haft ett långt förhållande med en tjej, och nu hade han varit tillsammans i någon månad med en annan. Jag kommer ihåg att jag skrev "du har bara långa förhållande du :)", själv hade jag precis bestämmt att det va över mellan mig och ett inte så seriöst förhållande, så det var väl lite därför jag påpekade det, haha.

Vi pratade väl med varandra någon gång då och då i ungefär ett års tid innan vi faktiskt började prata dagligen. Det var något med den här killen som gjorde att jag fick fjärilar i magen, fast jag knappt visste vem han var. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle falla så hårt för någon som bodde så långt ifrån mig, speciellt när jag själv inte trodde på att man kunde ha ett långdistansförhållande. Men vi träffades när jag va och hälsade på hos min pappa, första gången var vi och åt på valentino källaren, eller jag åt rättare sagt. Jag åt tacos och försökte tvinga i honom en tomat, stackarn gillar ju inte ens tomat- men vad visste jag?, en liten bit fick jag tillochmed i honom. Han va så tyst och jag hade väldigt svårt för tysta personer, men av någon anledning var det liksom helt okej att han var tyst av sig. Jag tror vi träffades nästan varje dag det lovet och jag föll pladask för pojken.

Långdistans är riktigt jobbigt ibland, eller väldigt ofta faktiskt. Det handlar väldigt mycket om att lita på varandra. Och man vill ju vara nära varandra hela tiden. I början var jag väldigt skeptisk men jag ville ju verkligen ha honom, och jag hade ju ett bra tag sagt att "love knows no limits" så varför skulle jag inte ge det en chans, och här står vi 19 månader senare. Men jag tror också att det kan vara väldigt bra att inte bo för nära inpå varandra. Man kan fokusera på vänner, familj och sig själv på ett helt annat sätt, och sen när man träffas så ägnar man all tid åt varandra. Dessutom tror jag det är viktigt att få vara ifrån varandra också för att kunna lägga ner tid på sig själv också.

Jag och Jens "träffades" på msn haha. Jag hade haft honom där ganska länge men aldrig pratat med honom, visste ju faktiskt inte ens vem han va, eller hur han kommit in på min lista. Men på något sätt hade jag liksom noterat att han hade haft ett långt förhållande med en tjej, och nu hade han varit tillsammans i någon månad med en annan. Jag kommer ihåg att jag skrev "du har bara långa förhållande du :)", själv hade jag precis bestämmt att det va över mellan mig och ett inte så seriöst förhållande, så det var väl lite därför jag påpekade det, haha.

Vi pratade väl med varandra någon gång då och då i ungefär ett års tid innan vi faktiskt började prata dagligen. Det var något med den här killen som gjorde att jag fick fjärilar i magen, fast jag knappt visste vem han var. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle falla så hårt för någon som bodde så långt ifrån mig, speciellt när jag själv inte trodde på att man kunde ha ett långdistansförhållande.

Vi träffades när jag va och hälsade på hos min pappa, första gången var vi och åt på valentino källaren, eller jag åt rättare sagt. Jag åt tacos och försökte tvinga i honom en tomat, stackarn gillar ju inte ens tomat- men vad visste jag?, en liten bit fick jag tillochmed i honom. Han va så tyst och jag hade väldigt svårt för tysta personer, men av någon anledning var det liksom helt okej att han var tyst av sig. Jag tror vi träffades nästan varje dag det lovet och jag föll pladask för pojken.

Långdistans är riktigt jobbigt ibland, eller väldigt ofta faktiskt. Det handlar väldigt mycket om att lita på varandra. Och man vill ju vara nära varandra hela tiden. I början var jag väldigt skeptisk men jag ville ju verkligen ha honom, och jag hade ju ett bra tag sagt att "love knows no limits" så varför skulle jag inte ge det en chans, och här står vi 19 månader senare.

Men jag tror också att det kan vara väldigt bra att inte bo för nära inpå varandra. Man kan fokusera på vänner, familj och sig själv på ett helt annat sätt, och sen när man träffas så ägnar man all tid åt varandra. Dessutom tror jag det är viktigt att få vara ifrån varandra ibland för att kunna lägga ner tid på sig själv också.